john h

[Intro – halvviskat, lugnt beat, piano + fingerknäpp] Yeah… Det här är till vår mentor… Vår kung… John Hedlund… ⸻ [Vers 1 – prat-sjungande, rytmisk] Vi sjunger högt om John Hedlund, vår lärare, vår egen kung. Med pennan i hand och blicken så sträng, han delar ut uppgift – på uppgiftens äng. Det började lugnt, vi tänkte “det är chill”, sen kom instruktionerna… tre sidor till. Disposition, frågeställning, syfte och norm, och plötsligt var gymnasiet en akademisk storm. ⸻ [Pre-Chorus – bygger upp, mer känsla] Och vi ba’ “vänta… hur många källor sa du?” Du log lite snett och sa “det fixar ni, hörni.” Vi tappade hoppet, vi tappade form, men du stod där trygg i din Harvard-storm. ⸻ [Refräng – stort, känslosamt, stämmor] Åhh John Hedlund, du styr vårt gymnasie-öde. Åhh John Hedlund, du gav oss stress på köpet. Du sa “det här är viktigt” – vi hörde varje ord. Men det blev lite för mäktigt… när pressen gick ombord. ⸻ [Vers 2 – mer intensitet, trummor in] Gymnasiearbetet kom som en storm, vi tappade hoppet, vi tappade form. Referenser hit och källor dit, vi grät över varje citat-bit. APA hit och Harvard dit, vi dubbelkolla’ allt i panik. Klockan tre och kaffet slut, “har någon sett min diskussion förut?!” ⸻ [Pre-Chorus 2 – känslosamt] Vi älskar dig, det ska du vet’, du lär oss mer än vi förstått än. Men erkänn nu, det blev rätt hårt, när ångesten knacka’ på vår port. ⸻ [Refräng – ännu större, körer] Åhh John Hedlund, du styr vårt gymnasie-öde. Åhh John Hedlund, du gav oss stress på köpet. Vi klagar högt i korridoren, men sitter kvar ändå. För innerst inne vet vi… du vill att vi ska nå. ⸻ [Stick – avskalat, nästan spoken word över piano] Vi har kämpat, vi har slitit, känt oss små men ändå bitit. Genom tårar, stress och press, har du gjort oss redo för succé… och lite stress. Och kanske en dag när vi står där klara, med framtiden öppen och livet att svara, så fattar vi grejen – varför du sa: “Ni klarar mer än ni tror, varenda en av er, ja.” ⸻ [Sista refrängen – modulering upp en ton] Åhh John Hedlund, hör nu vår sång. Den är dramatisk – lite för lång. Vi klagar, men vi ler ändå, för innerst inne – vi förstår… Att allt du gjort, trots gråt och panik, har gjort oss starka, nästan unik’. ⸻ [Outro – halvt skrattande, lugnt] Men snälla John… inga fler 20-sidorskrav den här veckan, tack. Vi behöver sömn. Och kanske… en källa mindre.