Alla människor gör misstag ibland,

Alla människor gör misstag ibland, tappar fotfästet, tappar varann. Alla människor gör misstag ibland, tappar fotfästet, tappar varann. Ibland gör bra människor fel val, det gör oss inte dåliga, det gör oss mänskliga. Vi gör så gott vi kan där och då, med det vi känner, med det vi förstår. Men ord kan skava mer än man tror, och vissa sår syns aldrig utåt, de stannar kvar… de stannar kvar. Jag trodde jag var älskad för den jag var, inte för det jag gav eller det jag bar. Jag trodde jag var älskad för den jag var, inte för det jag gav eller det jag bar. Men jag började se hur det var, att man dög så länge det fanns något att ta, så länge det fanns något att ge, så länge man bar mer än man orkade. Och när man sa stopp, när man satte ner foten, då vände de ryggen till… en efter en. En efter en Vi gjorde vad vi gjorde, vi kände hur vi kände. Vi gjorde vad vi gjorde, vi kände hur vi kände. Nu är vi där vi är, och det är som det är. Men mitt hjärta krossades av dem jag älskade mest. Av dem jag älskade mest. Man kan tro att man är älskad, man kan tro att man är älskad, tills tystnaden säger något annat. Och det gör så jävla ont att förstå. Att man bara var viktig så länge man orkade ge, så länge man inte sa ifrån, så länge man inte valde sig själv. Och det som gör ondast av allt är att människor man älskade gjorde valet att sluta älska en, som om det var så enkelt att bara gå. Bara gå  Att se dem välja andra, göra andra viktigare Det är en smärta som inte går att förklara. Och sorgen efteråt var inte bara saknaden, inte bara tomheten som blev kvar. Sorgen var också alla osanningar man fick ta, alla ord man aldrig fick försvara sig mot. Att bli dömd som om man gjort något oförlåtligt, som om beslutet att rädda sig själv var ett brott. Ett livslångt straff för att man tog ett beslut som inte gynnade er andra. Vi gjorde vad vi gjorde, vi kände hur vi kände. Det tog oss hit vi är, och här är vi nu. Och vissa sår läker långsamt, vissa sår läker långsamt, andra gör det aldrig Och sorgen finns kvar. Inte högljudd. Bara tung. För det gör ondast när det är de närmaste som krossar ens hjärta. Och man står kvar med bitarna själv. Mitt hjärta krossades av dem jag älskade mest. älskade mest Och det finns inget mer att säga har försökt men det är över nu.